Mediernas valrörelse

Textstorlek:

Efter en ovanligt varm högsommar följer nu en het valrörelse inför uppgörelsen om regeringsmakten i riket, landstingen och kommunerna den 14 september. Snart är det bara en månad kvar till valdagen och tiden fram till dess kommer att gå i ett högt tempo.

Partiledarna har börjat röra på sig, var för sig och tillsammans. Senare i augusti kommer den borgerliga alliansen med ett gemensamt manifest. Ett liknande aktstycke väntas också Socialdemokraterna presentera, fast utan något annat rödgrönt partis medverkan.

Mycket, för allt inte säga allt, talar för att vi får en mer mediestyrd valrörelse än någonsin tidigare. Att medierna skulle vilja kännas vid detta kan vi glömma, men det kommer att bli så i alla fall. De mediala berättelserna har nu, liksom tidigare, en förmåga att bita sig fast och få verkligheten att anpassa sig därefter.

I den förra valrörelsen var berättelsens kärna att det gick så frrrruktansvärt dåligt för Mona Sahlin (S) och att finansministern Anders Borg (M) var snudd på ett ekonomiskt geni. Följaktligen blev också alliansen kvar vid makten.

Därefter har berättelsen kommit att handla om hur frrrruktansvärt dåligt det har gått för Centern. ”Nya chocksiffror för Annie Lööf” har det stått på löpsedlarna, periodvis nästan varje dag. Ibland har ”chocksiffror”, för variationens skull, bytts ut mot ”skräcksiffror”.

Ända fram till ett par veckor före EU-valet i maj var också detta ett av huvudspåren i den politiska nyhetsförmedlingen. Men så plötsligt kom det signaler om att det ändå kanske inte skulle gå så uselt för Annie och Centerpartiet. Efter EU-valsnatten, då Centern visade sig få de bästa siffrorna på 19 år, upphörde också undergångs-litaniorna – med ett undantag: komikern Anders Janssons nyligen sända valprogram i tv från centerfästet Mönsterås. Dock kunde alla se att det var inspelat runt 1 maj, alltså ett par veckor innan medierna hade hunnit upptäcka hur vinden egentligen blåste.

Därefter, alltså efter EU-valet, har medieberättelsen i stället kommit att handla om hur frrrruktansvärt dåligt det går för Moderaterna och hur frrrruktansvärt bra det går för Miljöpartiet, Vänsterpartiet och inte minst Feminstiskt initiativ. Plus att det går ungefär lika mediokert för Stefan Löfven som för Mona Sahlin.

Så där kommer det också att låta framöver. Och vad än politikerna kommer att säga, föreslå eller rent av lova under den tid som återstår fram till valet kommer det att viktas mot det mediala riktmärket. Särskilt kommer de partier som förutspås lida nederlag att få sina förslag att framställas som ”desperata”, hur seriösa de än må vara rent sakligt. Självklart kommer den medielogiken att också påverka hur väljarna röstar. Eller…