Skärselden i skogen

Textstorlek:
Annons:

År 2006 rasade vad som då beskrevs som den största svenska skogsbranden i modern tid. Den ödelade 1 500 hektar skog i trakterna nära Boden.

Den nu aktuella skogsbranden i norra Västmanland har slukat en mer än tio gånger större yta: 15 000, kanske 20 000 hektar.

Enligt Bo Andersson på den statliga myndigheten för samhällsskydd och beredskap kan man få lov att gå flera hundra år tillbaka i tiden för att hitta något som låter sig jämföras med årets västmanländska skogsbrand. 1600-talet har nämnts som ett århundrade med många stora skogsbränder.

När läget i brandområdet var som allra värst i början av förra veckan – i knastertorkan, den dryga 30-gradershettan och den hårda vinden – växte skogsbranden i utbredning med fyra kilometer i timmen. Som hastighet i till exempel trafiken låter det inte så mycket, bara två tredjedelar av vad som brukar anges som en rask promenad. Men när det handlar om en eld som rycker fram på bred front i den farten blir det så ohyggligt skrämmande att man som människa knappt kan fatta det.
Därför:

All heder åt de människor som under bokstavligen helvetiska förhållanden kämpat för andras liv och egendom.
All heder åt de människor på landsbygden som solidariskt ställt husrum och stallplatser till förfogade till de människor som tvingats evakuera.

All heder åt de jord- och skogsbrukare i trakten som spontant samarbetat med egna maskiner för att åstadkomma förebyggande brandgator.

Ändå har i synnerhet riksmedierna av kritik mot insatsen, särskilt mot samordningen och informationen. Säkert har det också begåtts en del misstag och varit lite rörigt här och var. De närboendes och evakuerades oro och fullt legitima behov av klara besked har samtidigt varit utan gräns. Men när elden växer med fyra kilometer i timmen, vem är då människa nog till att hålla huvudet kallt, fatta rätt beslut och informera klockrent i alla lägen?

Att riksmedierna, när de själva omsider hittade dit, skulle rikta kritik mot regeringen för långsamma reaktioner kunde enkelt förutses. Dock var det rätt statsråd, försvarsministern och den skogsansvarige landsbygdsministern, som var först på plats för att informera sig om läget. Att kungen kom och lät glansen från sitt unika ämbete lysa över hjältarna var också bra. Statsministern borde, om ens alls, ha kommit samtidigt med statsrådskollegerna; att dyka upp senare var meningslöst. Övriga rikspolitiker hade kunnat stanna hemma.
Först när branden är konstaterat helt slocknad och tid finns för eftertanke är det rätt att utvärdera hur insatsen fungerat. Därför är det bra att regeringen tillsatt en utredning som även på nytt ska syna behovet av vattenbombande flygplan. Kanske vore det en lösning att till exempel Sverige och Finland, båda skogrika länder, delade på en sådan kapacitet och ställde den på Åland?

Annons: