Att aldrig säga aldrig

Textstorlek:

 

Jag intresserar mig för mycket. I min bokhylla står förutom all skönlitteratur böcker om stickning, silversmide, drejning, typografi, rosodling, skötsel och fostran av diverse djur. Ja, listan över ämnen jag i perioder har intresserat mig extra intensivt för kan göras lång. Det är inte mycket jag är säker på och jag har med åren lärt mig att man verkligen aldrig ska säga aldrig men några böcker om golf eller jakt kommer aldrig att samsas med mina böcker om biodling och fotografi. Jag har inte full koll på när jaktsäsongen för de olika djursorterna infaller men ungefär samtidigt som sommarens 50-skylt på sträckan förbi golfbanan ersätts med en 70-dito brukar dikena längs vägen in till stan fyllas av allvarliga jaktgubbar. Då har det redan smällt intensivt mellan granarna om kvällarna i några veckor och jag vet inte om det skjuts djur eller om man bara behöver värma upp bössorna. Jaktsäsongen går i alla fall inte obemärkt förbi. Jag som har hästar som mellan tallarna en dimmig morgon i oktober vagt kan påminna om en älg tycker att det är skönt när skjutkvoten är fylld.

Det är inte så att jag inte litar på jägarmänniskorna. Det verkar vara en seriös och allvarsam gemenskap. Jag bara hoppas att de besöker optikern regelbundet. På grund av mitt ointresse för sporten trampar jag dessutom alltid i klaveret. Vi har våra rundor som vi går, kör eller rider med våra hästar och de går över stock och sten. Genom tät granskog och över kalhyggen. Sedan vi efter några inledande katastrofer lärt oss var vi får gå och inte brukar vi inte störa någon. I oktober händer det dock plötsligt att det sitter en koncentrerad man med termos och gevär på en campingstol i mossan under en gran. Han sitter alldeles tyst och kamoflageklädd så man ser honom aldrig förrän man nästan kliver över honom.

Efter att chocken har lagt sig och medan mannen på campingstolen torkar kaffet ur skägget ber man om ursäkt och lommar skamset vidare. Man har stört viltet. Kanske måste mannen på pallen sitta flera timmar extra i skogen. Kaffet kallnar, han önskar att han tagit med sig en fleecetröja extra och alldeles säkert börjar ett kyligt höstregn falla där han sitter i sin ensamhet och väntar på en älg som säkert nu befinner sig på ett annat jaktlags marker. Uppskrämd av visslande idioter i reflexvästar och med tamboskap på släp. Jag säger inte att männen på campingstolarna verkligen tänker så. Det har jag absolut ingen aning om. Det är bara så det känns. Som om man saboterat en samhällsinsats. Man kommer där längs stigen med sin lilla hobby på släp. Ägnar sig i all obetänksamhet åt allmän friskvård av kropp och själ. Och så står det blå skåpet bara där.

Vi har ingen golfbana i närheten av våra rundor. Därför riskerar jag och hästarna inte att störa en putt eller trampa sönder en green, men jag tänker att det kanske är därför jakt och golf intresserar mig så lite. För att de så dåligt går ihop med mitt allra största intresse. Det som tar störst plats, både i mitt liv och i min bokhylla. Det som hållit i sedan jag började på ridskola när jag var sex år. Passionen för ett stort åbäke till djur som kräver enorma mängder tid, kraft och pengar. Till ingen uppenbar nytta för någon annan än mig själv. Men jag läste om en nordsvensk häst i Gävleborgs län som hjälpte till att dra ut vilt som fallit på oländig mark. Man ska aldrig säga aldrig.

 

Maria Loboda