Ett icke önskat återseende

Textstorlek:

Jag sitter vid köksbordet och skriver. Ute är det grått och de sista gula löven faller singlande till marken. Brasan i vedspisen knastrar, min mans äppelvin bubblar och det enda ljud jag hör utifrån kommer från någon enstaka passerande traktor. Plötsligt knackar det på dörren. På trappan står en främmande man som presenterar sig som inspektör, utsänd av kommunen.

Alla enskilda avlopp ska inspekteras och vi har glömt att fylla i och skicka in den enkät som skickats ut till traktens hushåll tidigare under hösten.

Jag ber om ursäkt och mannen, som är mycket trevlig, ber att få titta på vårt system för avloppshantering.

Under den korta promenaden till det enda ställe som jag tror har med avlopp att göra hinner mannen ställa en mängd frågor om stenkistor, filtreringsbäddar och utlopp. Jag mumlar lite fördröjande och hoppas att han ska nöja sig med de två enorma brunnar ute i hagen jag har att presentera. Det är i dessa brunnar som våra avloppsprodukter samlas. Hur färden dit eller vidare går till har jag inte satt mig in i.

Jag vet att det kommer en stor bil en gång om året och tömmer dem. Längre än så har jag inte tänkt.

De två brunnarna har mossbevuxna lock i betong som mannen bänder upp med ett kofotsliknande verktyg. En avgrund öppnar sig.

Vi står bredvid varandra, kommunmannen och jag, vid brunnskanten och tittar ner i sörjan därnere som jag just då väljer att tänka på som vanlig lera. Mannen från kommunen är tyst länge. Sedan frågar han när brunnen tömdes sist. Jag drar mig till minnes att det var någon gång i våras varpå mannen undrar hur många vi är i hushållet.

– Fem, säger jag och jag ser på mannen att det inte räcker för att förklara mängden i brunnen.

– Vi har ganska mycket gäster förstås, tillägger jag. Jag känner att jag inte riktigt vill ta på mig ansvaret för all den här sörjan.

– Snart får ni översvämning inne i huset, säger mannen som tittar omväxlande ner i brunnen och på mig. Han ser medlidande ut.

– Oj då, säger jag.

Nu vill mannen återgå till pratet om eventuella stenkistor och filtreringsbäddar. Jag tar honom vidare ut i hagen då jag har ett vagt minne av att ha sett ytterligare ett brunnslock och några svarta slangar i ett dike. Kanske kan det vara något som har med avloppshantering att göra.

Mannen tittar på rören och mitt hopp tänds då han konstaterar att det är rör som brukar användas vid seriösa anläggningar. Uppenbarligen har de god hållbarhet för ett av rören har en buckla som jag känner igen som ett avtryck av en hästhov.

Så följer en plågsam halvtimme då mannen från kommunen hummande vandrar mellan de olika brunnarna och rören i hagen. Han letar efter utlopp och försöker lista ut logiken i vårt system. Hur de olika delarna eventuellt hänger ihop. Han fotograferar och antecknar ganska intensivt och ser mer och mer konfunderad ut.

Ibland stannar han upp och frågar mig något som jag inte kan svara på. Inte ens svävande.

Fast jag inte vill veta så frågar jag mannen hur illa det är. Han svarar att han har sett värre.

Innan han tackar för sig råder han mig å det bestämdaste att fortast möjligt beställa tömning av brunnen.

Jag går in, petar in några vedträn i brasan och när jag sätter mig för att ringa någon som kan ta hand om den hotande avloppskatastrofen känner jag för första gången på länge, vedspis och äppelvin till trots, hur jag saknar livet i stan. Plötsligt överväldigas jag av kärlek till de anonyma rören i vårt gamla hus. De som gick från toan, in i väggen och vidare ut i en värld som jag inte behövde veta något om.

En värld där en spolning betydde farväl för alltid

 

Maria Loboda