Svekens tid börjar

Textstorlek:

I knappast något annat europeiskt land än Sverige skulle en så framgångsrik regering som Reinfeldts, Lööfs, Björklunds och Hägglunds alliansregering ha röstats bort från makten den 14 september 2014. Med ordning och reda i statsfinanserna och med väl avvägda satsningar (rut, rot, sänkt krogmoms, sänkta arbetsgivaravgifter för ungdomar, jobbskatteavdrag med mera) lyckades denna regering ge förutsättningar för 340 000 nya jobb under den värsta ekonomiska kris som världen upplevt sedan 1930-talet. En smått unik prestation.

Hade svenska folket valt att ge alliansen fortsatt förtroende att leda landet, så hade den fått en politik som redan var färdigförhandlad och klar i kretsen av regeringspartier. Manifestet var skrivet, målen utstakade, inga överraskningar hade kommit efter valet. Inte heller några svikna vallöften.

Men nu ville inte väljarna detta. Oaktat hur mycket de i gemen brukar uttala sig ogillande om politikers löften och svek, valde de den här gången att öppna för en politisk svekkarusell som vi nog inte sett make till på flera decennier. Väljarna lade sina röster på oppositionspartier som lovade massor, men var och en för sig.

 

Och så gick det som det gick. Hundratusentals väljare tvingades redan före Stefans Löfvens regeringsbildning att se flera av sina valda partiers utfästelser komma på skam.

Mitt i regeringsskiftets ännu pågående yra kanske det inte mullras särskilt mycket över allt vad de ”egna” partierna plötsligt upphört att tycka. Men var så säkra, mullret kommer vad det lider.

I Miljöpartiet kan det bli lika öronbedövande som ett Jas-plan i full gång, alltså som från just sådana militärflygplan som det partiet lovat sina väljare att staten inte ska köpa.

Eller också kan det mullra som Stockholmstrafiken på den förbifart som MP inte lyckats stoppa, trots löfte om annat.

 

I socialdemokratin mullrar det redan långt ner i de knutna magtrakterna av bara tanken på att rutavdragen och den låga krogmomsen ska vara kvar.  Det rycker också undan möjligheterna att finansiera ännu fasthållna löften om höjda a-kassor, höjda sjuklöner, traineeejobb med mera. Därmed öppnar det för höjningar av flera skatter som S har lovat att freda. En aviserad gödselskatt och en nedläggning av landsbygdsdepartementet pekar ut vilka som får betala.

Och så verkar den gamla kärnkraftsträtan ha väckts till liv igen. Sossarna och miljöpartisterna uttolkar sin pinfärska ”överenskommelse” på ett sätt som påminner om de gamla Fälldin-regeringarnas inre splittringar i frågan.

Hur i all världen tror Löfven att energisamtal över blockgränsen ska kunna hjälpa en regering som själv inte har kommit överens om vad den har kommit överens om?