Tuppslakt

Textstorlek:
Annons:

 

Hösttid betyder för oss nuförtiden mer än skolstart, svampplockning och fallfrukt.

Det är också tid för tuppslakt och köttätande.

Vårens duniga kycklingar har vuxit upp till ståtliga tuppar och hönshuset är trångt och skränigt.

De alldeles för många, tupparna slåss hela tiden och hönorna är stressade. Deras fjädrar virvlar över gårdsplanen och formar duniga högar längs väggarna i hönshuset. Vi ömmar när vi ser deras renplockade ryggar.

Den första tuppen, Tuppen, kämpar för att behålla sin ledarställning. Hela dagarna vallar han sina hönor över gårdsplanen. Till synes utan mening föser han flocken än hit, än dit. Ibland tappar han greppet och en höna glöms i kökslandet medan resten av gruppen vandrat vidare till höstacken. Ungtupparna som hela tiden stryker i cirklar runt flocken missar inte dessa tillfällen till reproduktion. Dock förstår de inte att vara diskreta, så det upphetsade kacklet i kökslandet når gödselstacken och med det vrålande ursinnet hos ett jetplan på väg att lyfta kommer Tuppen sin höna till undsättning. Ungtupparna sprids som påskconfetti över gräsmattan och den uppbröstade Tuppen tar sin höna på släp för återsamling på gödselstacken.

Det första året med höns provade vi att försöka sälja våra överflödiga tuppar. Då vi aldrig köper kött och inte heller saknar det kostinslaget ville vi helst inte döda och äta våra djur. I stället fotograferade vi våra tuppar mot den vitkalkade ladugårdsväggen och la ut dem på annons. Fotografiernas färgprakt nästan stack i ögonen och för varje dag som gick utan att någon ringde på annonsen blev vi mer och mer förvånade.

Till slut blev situationen i hönshuset ohållbar och min man fick bita i det sura slaktäpplet. Efter några kvällars självstudier av slaktfilmer på youtube greppade han en tidig morgon yxan och så var den första tuppen av med huvudet och en ny höstrutin införd.

Det har nu gått ett par höstar sedan den första och varje år debatterar vi vem det är som ska ta livet av ungtupparna.

Min mans vänsterhänthet är till hans nackdel. Jag hävdar nämligen att hans väl uppövade förmåga att använda båda sina händer lika bra, gör slakten mer snabb och skonsam. Han har utvecklat en teknik där han med tuppen i vänster hand bedövar den genom att i en svingande rörelse slå dess huvud mot ett hårt underlag. I samma sekund som huvudet landat hugger han av det med yxan som han haft beredd i höger hand. Det hela liknar ett crawltag och går mycket fort.

– Jag kan inte använda vänster hand, säger jag. Tuppen skulle behöva vänta medan jag famlar efter yxan.

– Den är ju redan så gott som död efter slaget, säger min man. Den kan vänta hur länge som helst.

– Men du är ju mer erfaren, säger jag. Vill du helst få en tand utdragen av tandläkaren eller av kandidaten?

Hittills har min man gett upp och så även i år. Till min fördel eftersom det ger honom ännu mer erfarenhet inför nästa hösts förhandlingar.

Nu har vi frysen full av tuppar som vi äter bara för att det vore ännu värre att slänga dem.

Vi kokar dem i vin samtidigt som vi spelar hög musik för att utestänga ljudet av den levande Tuppens galande på gården utanför.

Vi tröstar oss med att Tuppen och hönsen har det bättre nu.

Och med vinet som inte behövs i grytan.

 

Maria Loboda

Annons: