Uppkopplad julefrid

Textstorlek:
Annons:

I flera veckor har barnen knåpat på sina önskelistor inför jul. Det är bara den yngsta som skriver på papper och fäster på kylskåpet med magnet. De två äldre skickar sms. Barnet som tvingas använda papper och penna klagar över kramp i handen och präntar ”egen mobil” högst upp på sin lista. Sms-listorna uppdateras regelbundet. Sakerna de önskar sig kommer ständigt i nya, förbättrade versioner.

Det plingar i fickan när jag går i skogen och plockar mossa till adventsstakar och dörrkransar. Det ofrivilligt analoga barnet är med mig. Jag läser sms:et och ger telefonen till henne.
– Det är från din bror, säger jag. Jag förstår inte vad han skriver.
– Han vill inte ha det spelet han skrev igår, förklarar hon. Han vill hellre ha det här.

Ok, svarar hon sin bror i mitt ställe och räcker mig telefonen. Jag känner mig som en relik.

– Årets julklapp är ett aktivitetsarmband, läser jag högt för min man när vi ett par dagar senare sitter vid varsin skärm beväpnade med bankkort och barnens sammanställda och färdigtolkade önskelistor. Barnen själva är förpassade till sina rum och förbjudna att göra en enda uppdatering till.

– Ett aktivitetsarmband är en modern accessoar som mäter hur mycket man rör sig, sover och äter på en dag. Det skickar vänliga påminnelser till din telefon om du inte går tillräckligt många steg och kan ställas in för delning med dina vänner på sociala medier, läser jag vidare.

– Fräls oss ifrån ondo, muttrar min man och klickar sig vidare mellan olika prisjämförelsesajter.

Efter ett par timmar är vi klara med årets julklappsinköp. Jag har till och med beställt omslagspapper och lack. Både i traditionellt rött och i årets metallicfärg. Vi är ute i ofattbart god tid. Det första adventsljuset är ännu inte tänt och hela december ligger framför oss som en snövit dröm om fridfull gemenskap och tindrande förväntan.

– Det är tur att vi inte har ett sånt aktivitetsarmband säger jag till min man när vi tacksamt reflekterar alla svettiga galleriabesök vi sluppit. Jag tror inte att det registrerar musklick.

Vi stänger ner datorerna och jag går ut i det kompakta mörkret för att ge hästarna kvällshö. De är sura över att jag är sen och sparkar ilsket i boxdörrarna.

– Jag har beställt julklappar till er också, säger jag men så fort de fått sin mat försvinner jag ur deras medvetande. De har inga ytterligare önskningar.

När jag kommer in möter jag mitt yngsta barn i hallen. Sömndrucket förklarar hon att hon behöver gå på toa. Innan hon går upp igen tittar hon in i köket.

– Jag vill verkligen, verkligen ha en egen mobil, säger hon. Hon kommer att tacka oss via sms.

 

Maria Loboda

Annons: