”Det här är grunden till alla skåp de bär på bröstet”

Textstorlek:

Leif Lindqvist är en virtuos på magdeburgerspel och en av få utövare i Sverige av detta gamla enradiga durspel.
Instrumentet fick tidigt en speciell plats i hans hjärta.

Leende och med lockig kalufs välkomnar Leif Lindqvist till sitt rödfärgade torp med vita knutar i Östuna utanför Knivsta.

Här lever han en stilla tillvaro med skog och åkrar som närmaste granne.

Sällskap har han av katten och sedan några veckor även en övergiven sommarmisse, som har slagit sig till ro i stugvärmen.

Leif är född och uppvuxen i Bladåker och har ett förflutet som skogsarbetare och byggjobbare. De sista drygt femton åren före pensioneringen drev han egen byggfirma. Musikintresset har periodvis följt honom genom livet och han minns tydligt sin första bekantskap med magdeburgerspelet, den första typ av dragspel som någonsin gjorts.

– Det bodde en stor spelman i trakten där jag växte upp. Han spelade magdeburgare och var flitigt anlitad, mer än lokalt. Jag var kompis med hans barnbarn och kommer ihåg att han satt på sommarkvällarna och spelade, berättar Leif, som testade några instrument innan han lade musiken på hyllan för att ägna mer tid åt idrott och motorcyklar.

Flera år senare lockades han tillbaka till musiken och lärde sig spela det ”vanliga”, kromatiska, dragspelet. Men den rätta känslan infann sig inte. Det var på en spelmansstämma som Leif åter-igen fick kontakt med det lilla dur-spelet. Och blev förtjust.

– Efter det gick jag in på Hagströms musikaffär och frågade efter ett durspel. Försäljaren trodde att det skulle passa mig så jag fick ta hem och provspela ett. Det är väl runt 40 år sedan nu.

Där tog hans musikaliska karriär fart på allvar.

Magdeburgare spelade även kompisen Ingemar Söderlund som Leif bildade gruppen Rallarna med. Duon åkte runt på stämmor och fick uppmärksamhet där de drog fram. Erbjudandena började strömma in.

– Vi spelade i hela Sverige och hängde lite i Norge också. Det var vår stil och låtarna gissar jag som gjorde oss kända. Magdeburgerspelen är speciella, både ljudet och hanteringen av dem, säger Leif och förklarar att det egent-ligen är mer likt ett munspel än ett dragspel, fast utrustat med bälg och basmöjligheter.

Han berättar vidare att dur-spelet precis som munspelet har två toner på samma knapp be-roende på om bälgen pressas samman eller dras ut.

En av höjdpunkterna under åren med Rallarna var när de stod framför tv-kamerorna i Nygammalt med Bosse Larsson.

– Vi blev uppraggade av tv som hade spioner ute på stämmorna på den tiden. Det var kul, säger Leif, och betonar att de bara lirade på hobbynivå.

– Det var roligast så. Vi hade ju våra jobb och fick bromsa farten lite.

Gruppen upplöstes efter några år och Leif fortsatte framträda solo, på allt från 50-årsfester och bröllop till seniorboenden och begravningar.

– Det är färre åsikter och lugnare att vara ensam. Och man får fler låtar att välja mellan.

Nu är det många månader sedan Leif stod på scenen.

En långvarig borreliainfektion, som bland annat satt sig på hörseln, har begränsat hans engagemang.

Men snart hoppas han vara helt återställd och laddar för comeback. Då under nytt artistnamn.

– Jag hade tänkt kalla mig Leif ”Burge”. Det är väl ett bra namn?

 

Fakta Durspel/magdeburgare

De äldsta dragspelen var alla knappdragspel. Magdeburgerspelen med sina typiska registerknoppar blev de första massproducerade dragspelen.

Durspel kallas ofta för ”magdeburgare”, på grund av att runt förra sekelskiftet var staden Magdeburg en betydande pro-ducent av durspel, som mest fanns 19 dragspelsfabriker här.

I början var alla dragspel en-radiga, diatoniska och växeltoniga med två ackord i basen. Även två-, tre- och fyrradiga durspel förekommer.

Källa: Wikipedia