Bygdegårdens riddare

Textstorlek:

Gubben i stugan har aldrig lärt sig att inte lägga sin näsa i blöt. För ett antal år sedan dristade han sig till att engagera sig i Sockens bygdegård och bygdegårdsförening. Inte tänkte han väl då på att gårdens takås hade en sättning som liknade den skraltiga hästen Rosinantes ryggrad och svankrygg. Den häst som enligt alltför sen senmedeltida litteratur, författad av spanjoren Miguel de Cervantes, reds av riddaren av den sorgliga skepnaden Don Quijote.

Den riddaren red med fiktionens och litteraturens hjälp ut i strid mot väderkvarnarnas svingande vingar följd av sin trogne men något fetlagde och kanske inte superbegåvade väpnare Sancho Panza, som får hålla tillgodo med en åsna att rida på.

Men allt detta sker ett par hundra år för sent för att uppskattas och uppfattas som försvarare och upprätthållare av ridderliga dygder och seder. Tiderna hade förändrats.

Nu gäller det alltså bygdegården. Takåsen som alltså tagit mer och mer form av en nedsutten hästrygg sträcker sig ungefärligt i östvästlig riktning. Detta innebär att grannsocknens väderkvarn står i färdriktningen och den enda gård inom räckhåll som håller sig med åsnor är belägen åt det andra hållet.

Scenariot är således perfekt och spelet kunde ta sin början om det inte vore så att det är något som har svårt att fungera.

I huvudsak finns det två sorters människor och familjer som bor i Socknen. Det finns dom som har lokala traditioner och släkt på kyrkogården och så finns det dom nyinflyttade som i bästa fall bor utanför Tätorten och i sämre fall utanför Lärdomsstaden.

Nu står en bygdegård där med fullt och maskinellt utrustat kök och en stor och en mindre sal och alla möjligheter det ger för etablerande av social samvaro och gemenskap för unga och äldre.

Dom äldre och traditionellt bofasta behöver inte den verksamheten och dom yngre skjutsar så gärna sina barn och ätteläggar till aktiviteter längre bort och fattar inte vilka möjligheter det finns på hemmaplan.

Nu får man hoppas att Boverket och kommunen skjuter till resurser för tak och isolering och att fler upptäcker vilken möjlighet en samlingslokal kan vara. Att begränsa sig till att erbjuda kommersiella program och bingospel är en framkomlig väg att bevara gården men inte ett sätt att få den att leva.

Att producera program är ensidigt och hyfsat men att genom lokal delaktighet och samverkan bygga upp något tillsammans är något helt annat och ger mersmak åt dem som försöker.

Det behövs fler som lägger sina näsor i blöt!

Backis