Expedition till Grönland gav viktig kunskap

Textstorlek:

GIMO I slutet av juli gick Christina Fröjd från Bruksgymnasiet i Gimo, som enda lärare i Sverige, ombord på den svenska isbrytaren Oden för att delta i en internationell forskningsexpedition till nordvästra Grönland. Nu får hennes elever ta del av de unika erfarenheter hon bär med sig från detta otillgängliga och ganska outforskade område.

Det har gått ett halvår sedan Christina Fröjd kom tillbaka från Arktis där hon tillsammans med ett femtiotal forskare från hela världen, deltog i en sex veckor lång miljöforskningsexpedition. Att Christina bjöds in att delta berodde på det lärarstipendium som hon fått från Polarforskningssekretariatet för sina betydelsefulla insatser för att främja ämnet naturvetenskap i skolan.

Expeditionens mål var Petermannglaciären, en 17×50 kilometer stor, flytande istunga belägen på gränsen mellan Grönland och Kanada. Här skulle forskare från en mängd olika discipliner göra mätningar och ta prover för att öka kunskapen om glaciärens processer och hur de påverkas av temperaturhöjningen på jorden. Ett gigantiskt arbete som bland annat innefattade kartläggning av havsbotten, undersökningar av sediment och mätningar av kontinentalsockeln.

En liten del av forskningsprojektet bestod i att ta prover på det salta bottenvattnet och det var denna grupp Christina tillhörde.

– Genom att regelbundet mäta och registrera temperatur, salt- och syrehalt på bottenvattnet försöker man ta reda på hur isens avsmältning påverkas av den allt varmare Golfströmmen, berättar Christina.

Christina tillbringade flera nätter vid vattenhämtarens styrspakar. En anordning vars utseende hon liknar vid en ”karusell”.

– Den hämtade vatten från 1 000 meters djup, säger Christina och jämför med de prover som hon tillsammans med sina elever tagit på 1,7 meters djup I Gimodammen.

– Jag tog med mig bottenvatten hem som mina elever har fått smaka. Det har en salthalt på tre procent och ungdomarna tyckte inte att det var så gott, ler hon.

Christina fick även vara med om äventyr på land. Som inbjuden deltagare i ett forskningsprojekt om tundrans djur- och växtliv spenderade hon tolv dygn i det karga, vidsträckta och vid första anblicken livlösa landskapet.

– Tillsammans med de andra biologerna samlade jag ben och spillning för att kunna följa näringskedjan i området. Min främsta uppgift var växtinventering, berättar Christina.

Forskningens syfte är att ta reda på hur tundrans känsliga ekosystem hotas av djurarter söderifrån vilka, som en följd av högre temperaturer, förväntas vandra norrut.

– Helikopterpiloten som skjutsade oss var helt säker på att vi inte skulle hitta något liv alls och att vi skulle vilja bli hämtade inom två dygn, ler Christina.

Tundrans ekosystem är förvisso litet men här lever både rovdjur och växtätare och här växer buskar, halvgräs och mossor. Saker och ting är inte alltid som de verkar vid första anblicken.

Christina upplevde dygnen på tundran som det mest omvälvande på hela resan. Ödsligheten, de gränslösa vidderna och norra halvklotets ljusa nätter fick henne att helt tappa orientering i tid och rum.

– Man var så isolerad och det var nästan oundvikligt att associera till Andrées polarexpedition. Tänk att hamna i en sådan miljö och veta att man aldrig kan bli räddad, ryser Christina.

En annan sorts isolation upplevde hon ombord på Oden. De färdades i områden som är bland de sista på jorden utan internettäckning.

– Man kunde inte ringa hem, inte ta emot mejl, inte läsa tidningar – ingenting, berättar Christina.

Att komma hem till Sverige efter det arktiska äventyret var inte helt lätt.

– Terminen hade ju redan börjat så jag kastades tillbaka in i vardagen ganska omilt. Jag levde som i en bubbla i början och hade ganska svårt med verklighetsuppfattningen, berättar Christina.

Sedan dess har hon inför olika grupper hållit föredrag och visat bilder från expeditionen. Något hon gärna gör.

– Jag vet inte om alla verkligen förstår att isen smälter ännu fortare än vad man tidigare befarat. De känsliga arktiska ekosystemen riskerar att dö ut om vi inte på allvar förändrar vår konsumtion och livsstil, säger Christina.

Maria Loboda