Traktens sista träbildhuggare håller greppet

Textstorlek:

Stolriket Östervåla har stolen som sitt signum och orten var en gång lite av möbeltillverkningens Mekka. Idag är det historia, åtminstone när det handlar om träbildhuggeri. Bertil Gustafsson är kanske ortens sista träbildhuggare och hans 73 verksamma år i hantverket är svårt att slå. 

Annons:

– Jag har jobbat sen jag var 13 år och fyller snart 85 år, så nästa år får det vara nog, säger Bertil Gustafsson och tillägger:

– Då har jag jobbat längre än Gösta Pettersson som hade jobbat i Kartans snickeri i 73 år när han slutade i mitten på 1990-talet.

Bertil Gustafsson bor tillsammans med hustrun Aila på en gård vid vägs ände i Ettinga, Östervåla. På gården finns snickarverkstad, gästhus och mindre byggnader samlat på en fantastisk tomt.

– Här finns faktiskt alla trädslag, och jag har planterat de träd som inte fanns när vi flyttade hit år 1988, säger Bertil Gustafsson som är född och uppvuxen i Östervåla.

Han är ett av sju syskon, varav fyra är i livet, och alla i släkten snickrade. Bertil Gustafsson är mer eller mindre född med verktyg i hand.

– Ja, snickrat har jag gjort sen barnsben och vi syskon gjorde alltid våra egna leksaker.

Bertil Gustafsson har många historier från barndomen och berättar att hans morfar snickrade möbler som han sedan levererade till Stockholm.

– Morfar körde med häst och vagn och det tog nio dagar tur och retur. Det var en farlig resa då risken att bli överfallen och rövad var stor, säger Bertil och fortsätter:

– Det fanns hästbytesstationer efter vägen, och en sån station fanns även vid Gästis i Östervåla.

En av Bertils morbröder tog snickeriet långt utanför både Östervåla och Sverige och startade snickeri i Hollywood. Det blev en stor industri med 40 anställda som tillverkade kulisser till filmer.

– En annan morbror, Bror Bergström, gjorde hela möblemang med ämnen från skogen.

Bertil berättar att han också vet en snickare, som dock inte var släkt, som lät göra en kista åt sig själv. Kistan användes sen som säng av personen i fråga.

– Det var nog ett undantag och i huvudsak var det möbler som tillverkades. En gång var det tätt mellan snickerierna och bara efter vägen till Kartan fanns det cirka 40 snickare.

Bertils egen snickarverkstad är fylld av virke, ämnen till skapande hantverk, och verktyg där många olika bildhuggarjärn ingår. Genom åren har Bertil skurit miljoner stolsben, olika möbler och skapat skulpturer av olika slag.

– Jag var 13 år när jag började gå i lära hos Ragnar Olsson. Han var en mycket duktig bildhuggare, och jag blev kvar hos honom i fyra år.

Så småningom började Bertil att jobba med sin bror och fortsatte sen på egen hand. Och 73 år med bildhuggarjärn och övriga verktyg har satt sina spår. Inte bara i form av fantastiska sniderier, skulpturer och möbler utan även i form av skador.

– Jag har fräst bort ett par fingertoppar och vid ett tillfälle skadade jag handen rejält, men det har inte hindrat mig från att jobba, säger Bertil med ett litet leende.

Hemmet pryds av egenhändigt gjorda instrument, bland annat nyckelharpor som Bertil själv spelar, en vackert snidad Moraklocka, skåp och flera skulpturer.

– Hästarna är uppskattade och skurna i lind som är ett fantastiskt träslag att arbeta med. Lind är så mjukt och fint att det nästan är som att skära i lera, säger Bertil och visar på skulpturerna.

Numer snickrar han främst åt sig själv, men en och annan beställning trillar fortfarande in.

– Jag ska göra en skulptur till församlingshemmet i Harbo, efter förlaga av Heliga Birgitta. Jag har fått ritningen så det är väl bara att köra igång, säger Bertil Gustafsson, en av landets få träbildhuggare.

Annons: