Fortsätt pressa Nordkorea

Textstorlek:

President Donald Trump tackade omedelbart ja till den inbjudan till toppmöte som Nordkoreas diktator Kim Jong-Un sände ut i slutet av förra veckan. Världen kunde häpet bevittna en ytterst anmärkningsvärd kovändning av det isolerade och sanktionsdrabbade Nordkorea. Nu kan den lilla atomstaten till och med tänka sig att skrota sitt kärnvapenprogram. Men kan världssamfundet lita på utfästelser från en ”ledare” som hela tiden ändrar sig? Det återstår att se.

Direkt efter den sensationella kungörelsen spreds obekräftade uppgifter om att Sverige kan bli mötesplatsen för detta toppmöte som fram tills nu ingen trott vara möjligt. Sverige har till skillnad från Amerika diplomatisk representation i Pyongyang. ”Sverige kan hjälpa till” – som det uttrycktes från mer officiellt håll – ligger sannolikt närmare verkligheten än att de båda ledarna kommer att mötas på svensk mark.

Men helt ska det inte avskrivas att Stockholm eller Göteborg kan bli scenen för detta historiska möte. Statsminister Stefan Löfvens besök i Washington nyligen förflöt utan mankemang och presidenten hördes till och med berömma Sverige som en liten men ”skarp” nation. Sverigebilden i USA är långt mer positiv än förväntat, hette det i rapporteringen.

En allvarlig komplikation i den svensk-amerikanska relationen är det handelskrig som presidenten startat genom införande av ståltullar. Världsekonomin är i dag så sammanflätad att det är svårt att införa tullmurar utan att dessa slår tillbaka på den som införde dem. Att ledaren för den fria världens största ekonomi tar detta steg är skrämmande. USA och dess befolkning kommer att drabbas lika mycket som de tänkta motståndarna.

Sanktioner är en annan sak. Det är en politisk överenskommelse mellan världssamfundets nationer i syfte att sätta press på en utpekad regim. I fallet Nordkorea så kan Kim Jong-Uns omsvängning vara en direkt följd av de hårda sanktionerna mot en regim som flagrant trotsar ickespridningsavtalet.

Idén om ett möte mellan två kontroversiella figurer i världspolitiken är god men långt ifrån tillräcklig. Kim Jong-Un är frontfigur för en förtryckarregim av sällan skådat slag. Befolkningen förtrycks, hjärntvättas och saknar grundläggande mänskliga rättigheter. Vapen är viktigare än välstånd.

Den delikata balansgången som världssamfundet har i hanteringen av Nordkorea består i att fortsätta pressa regimen, samtidigt som man inte får provocera fram en öppen konflikt. Det är knappast en överdrift att påstå att det råder tvivel om huruvida Donald Trump är rätt man att leda en sådan uppgift. Men hellre ett toppmöte än det ordkrig som hittills präglat relationen USA–Nordkorea.

Bo Höglander