Svenska Akademien består

Textstorlek:

Svenska Akademien är tack vare Nobelpriset i litteratur en av de nationella institutioner som är mest känd i världen. Men dess betydelse ska inte överskattas. Utomlands förknippas nog Sverige i breda kretsar mer med Zlatan eller Abba.

Akademiens stadgar, som till stor del skrevs av dess instiftare, kung Gustav III, anger att dess främsta uppgift är att arbeta på svenska språkets ”renhet, styrka och höghet”. Först vid sekelskiftet 1900 åtog sig Akademien den uppgift som inte hörde till dess egentliga verksamhet: litteratur­priset.

I skrivande stund har tre ledamöter förklarat att de lämnar arbetet i Svenska Akademien. Det är inte första gången ”avhopp” sker och agerandet är högst märkligt. Ledamotskapet är nämligen på livstid och det vet de invalda. Stadgarna anger bara två vägar ut ur Akademien: döden och uteslutning. Uteslutning kan i princip ske på två grunder: dels bristande lydnad för lagens eller moralens bud, dels brott mot den tystnadsplikt som gäller i fråga om Akademiens inre angelägenheter.

Den franske ”kulturprofil” som figurerar i medierapporteringen är misstänkt för brott som inte direkt kan förknippas med Akademiens ledamöter. Det som kan skada den anrika institutionens anseende är inte denne mans överträdelser utan det faktum att man gett ekonomiskt stöd till hans Forum, där det visat sig att den akademiledamot som kulturpersonen är gift med också är hälftenägare. Att detta utgjorde en allvarlig förseelse mot jävsregler står klart. Huruvida det är skäl för uteslutning avgörs av akademiens egna ledamöter, inga andra.

En institution som Svenska Akademien definieras inte av enstaka händelser och kriser utan främst av sina stadgar, ceremonier, högtidsdagar, utdelade priser och – inte minst – sin historia. En tillbakablick på tidigare och nu­varande ledamöter inger respekt. Här återfinns storheter som psalmförfattaren Johan Olof Wallin, den folkkära författaren Selma Lagerlöf, skalden Verner von Heidenstam, arbetarförfattarna Eyvind Johnson och Harry Martinsson, för att nämna några. Bland ledamöter i modern tid kan nämnas Kristina Lugn och framlidne Per Olof Sundman, som förutom författare även var riksdagsledamot för Centerpartiet.

Utan tvekan kan det som nu sker komma att skada Svenska Akademien och dess anseende. Men det beror också på de ledamöter som valt att kasta in handduken, liksom på en onyanserad rapportering och kommentarer från kultur­sfären som blottar avund, okunnighet och illvilja.

Svenska Akademien är inget politiskt parti som måste se upp för varje kast i oppositionsvindarna och inte heller en offentlig myndighet med öppet diarium för allmänheten. Om den värnar sin integritet och sitt anseende kommer den att kunna bestå och verka i många år framöver.

 

Bo Höglander