Vävande sällskap söker nya medlemmar

Textstorlek:

Många väv­stugeföreningar i Uppsala län dras med vikande medlemssiffror. En av dem finns i Alunda, där man hoppas kunna bryta den negativa trenden och
inviga fler unga i vävkonsten.

Det är tätt mellan vävstugorna i länet. Enligt hemslöjdskonsulenternas webbsida, Textil hemslöjd, finns här trettio vävföreningar.

Hur många av dem som bedriver en aktiv verksamhet i dag ska vara osagt. Säkert däremot är att många av föreningarna lever med ett sviktande medlemstal. Vid en rundringning är det flera som bekräftar den negativa utvecklingen. Medelåldern i sällskapen är ofta hög och det går trögt att rekrytera yngre personer.

Det kan damerna i Alunda vävstugeförening intyga. Här är man cirka 34 medlemmar, varav runt 15 är aktiva och kommer ner till källarlokalen på Mellanvägen mer eller mindre regelbundet.

– Visst vill vi bli fler. De som var med från start börjar bli till åren och några har fallit ifrån, säger Christina Eriksson, en av entusiasterna som var med och bildade föreningen 1994.

Hon var studieorganisatör i Studieförbundet vuxenskolan vid den tidpunkten. När kontoret flyttade till Östhammar kom några överblivna vävstolar att bli stående. Det var då idén väcktes hos ett gäng kreativa kvinnor.

– Vi tyckte det var dumt att de bara skulle stå där. Vi startade en vävförening och har hållit igång sedan dess, berättar Christina.

Relativt ny i gruppen är föreningens ordförande, Siv Forsberg. Hon hade aldrig suttit vid en vävstol tidigare när en kompis lockade hit henne för två år sedan.

– Jag blev fast direkt. Det är jättekul, man får utlopp för sina fantasier med mönster och färgsättning, säger hon och visar stolt upp ett av sina vävda verk, en stor pläd av öglegarn i mohair.

– Jag skickade den till Finland där de ruggat upp den med maskin, förklara hon.

I föreningen jobbar man med att försöka värva fler och gärna yngre medlemmar. Det är en tuff utmaning, men inte omöjlig har det visat sig.

Ordförande rekryterade nyligen två tjejer, som är nybörjare och nyfikna att prova på hantverket.

– Det gäller bara att få hit dem, kommer de väl hit så blir de bitna, tror Siv.

Monica Elm och Elisabet Eklund kommer till vävstugan för såväl avkoppling som gemenskap. Och för skapandets skull givetvis.

– Man skapar alster att lägga till de alster man redan har i skåpen. Högen växer. Men jag använder dem också! försäkrar Elisabeth.

– Det är bra presenter att ge bort också, tillägger Christina.

Trots medlemsbortfall och tuffa tider tror gruppen på en framtid för den gamla hantverkstraditionen.

– Jag tror att vävning är på väg tillbaka. Se bara på stickning och virkning, som blev populärt på nytt, säger Monica.

I en av stugorna vid Husby-Långhundras hembygdsgård huserar Långhundra vävare sedan tjugo år tillbaka. Även här har medlemsförteckningen tunnats ut och medelåldern ökat med åren.

Britt Hansson är en av fem medlemmar som håller föreningen vid liv.

– Många har gått bort och ingen ersätter dem. Vi gör våra försök att få hit nya medlemmar, men inte lyckats, säger Britt, som går till vävstugan lika mycket för det sociala umgänget som för själva vävningen.

Romberga vävgille i Enköping har tre medlemmar kvar. Bland dem finns Karin Pettersson, som klargör att de tänker fortsätta väva så länge det är roligt.

–Vi gör det lilla vi kan och orkar. Lägger ner gör vi inte. Och du, jag tror att vävning börjar bli lite på modet igen.