Hyllning till en bondepoet

Illustration: Gärd Jonsson
Textstorlek:
Jag tycker man ska skriva några ord om människans livshistoria medan denne lever. Därför vill jag skriva om bondepoeten Sven Eriksson i Bälinge, ”Nergård-Sven”. I förra veckan, 12 maj, fyllde han 97 år. Det här får en bli en hyllning till honom.
Sven föddes på en gård i Jumkil som barn nummer tio av elva syskon. Hans skolgång började 1927 och hans mamma Signe följde honom till skolan första dagen.
Skoltiden tyckte inte Sven så bra om, och han hade lite svårt att läsa och skriva. Men det blev bättre med åren och nu skriver han både dikter och sina memoarer.
När Sven var tonåring dog mamman och det blev han som fick sköta hushållet åt pappan och hemmavarande syskon.
Med tiden skaffade fadern en hushållerska som även tog med sig en stor katt. Sven har berättat att den var mycket bortskämd och pappan fick order om att köpa hem kalvhjärta till katten.
Åren gick och Sven fick fru och tre döttrar. Han arbetade som kördräng på Kipplingebergs gård där han skötte om hästarna, plöjde åkrar med mera.
Med tiden kom tanken att skaffa något eget. Sven lånade pengar av pappa August och flyttade till Borönningen med sin familj. Här arbetade Sven med att köra timmer i skogen med hjälp av häst, och han skötte även ett antal kor.
På 50-talet blev skilsmässan ett faktum och Sven blev själv på gården. På granngården Roteberg bodde en änka med tre barn och han hjälpte dem med skörden på höstarna. Efter några år blev det giftermål och de fick en son tillsammans. Hustrun Kerstin dog senare av svår sjukdom.
Tiden gick och sonen tog över gården och Sven flyttade till en liten lägenhet på Lundgården i Bälinge. Han skaffade en dator och började att skriva sina memoarer som kom att resultera i flera böcker.
När Sven var runt 80 år blev han medlem i PRO och deltog med liv och lust i dans och aktiviteter. Här träffade han sin nuvarande sambo Gunhild och Sven säger själv att ”vi passar ihop som två äppelhalvor”.
Gärd Jonsson, Heby