Tuppen, musen och jag

Textstorlek:
Annons:

Häromdagen hittar jag vår tupp död på stallbacken. Utan synbara skador men i ett hav av vita fjädrar och hönorna samlade i en dyster grupp längst in i det mörkaste hörnet av fårhuset. När jag på kvällen går ut för att stänga om dem är de fortfarande lika förstämda. Tysta yrslar de runt utan att kunna bestämma sig för var de ska slå sig till ro för natten. Jag ringer en vän med höns av samma ras som våra. Hon har en tupp över och vi bestämmer att jag ska komma följande kväll och hämta den.

Vägen hem med tuppen är våt och svart och granarna kryper nära inpå. När skogen öppnar sig för åkrar och fält sveper täta dimmoln över vägen. Jag kan inte bestämma mig för om jag ser sämst med eller utan helljus. Tuppen sitter fastspänd i baksätet. I en handduksomlindad vinkartong. Han gör inte mycket väsen av sig. Tuppen och jag är inte ensamma i bilen. Vi har sällskap av en gnagare som jag hoppas är en liten skogsmus.

Jag har inte sett krypet i fråga – bara spåren efter den. Den stökar ner värre än oss. I början tänkte jag inte på de sönderrivna servetterna. De utmärkte sig inte särskilt i det vardagliga stöket. Tills jag för ett par dagar sedan öppnade handskfacket. Kaoset därinne var inte mänskligt slarv. Servetter, bilatlas, försäkringspapper – jag bara gissar vad smulet som vällde ut kan ha varit från början.

Jag googlar ”mus i bil” och får oväntat många träffar. Långa trådar på diverse forum där det här, tydligen vanligt förekommande, problemet diskuteras. Jag läser om möss som ätit upp hela bilinredningar. Som gnagt sönder viktiga elkablar. Vår mus har hittills bara ätit av sånt vi lämnat efter oss. Sånt vi skulle ha slängt omgående om vi vore av den sorten. Lösningarna på problemet med möss som slagit bo i bil är otaliga. Råttgift, säger många. Usch, säger andra det är djurplågeri och tänk om den ligger och dör och inte går att hitta. Doften av död mus kan ingen Wunderbaum dölja. Djurvänner försöker skrämma ut mössen med storstädning och heavy metal på bilstereon. Andra fritänkare parkerar i en cirkel av en- eller granris i förebyggande syfte. Någon varnar för besök på bondgårdar. Det var på en sådan hens fripassagerare klev på. En diskussion på ett forum för volvoentusiaster spårar ut. Här handlar det om var på de olika bilmodellerna mössen lättast tar sig in. Var den och den ventilen på 93:an sitter. Och så vidare.

Jag bestämmer mig till slut för varianten av musfälla där musen stängs in. Inte en sådan klämtilldödshistoria, utan en liten bur.

På väg hem med tuppen har jag ännu inte hunnit skaffa en sådan bur. Musen är fortfarande lös och ledig någonstans i bilen. Samtidigt som jag kör försöker jag förbereda mig på att den plötsligt kan krypa upp för benet på mig. Jag tänker att vad som än händer och även om den lilla skogsmusen visar sig sig vara en stadsråtta så måste jag hålla mig på vägen.

I en smal kurva möter jag en bil som glömt blända av. Tuppen gal i vinkartongen, jag svär och vad musen eller råttan gör kan jag bara fantisera om.

Tuppen, gnagaren och jag tar oss oskadda hem. Hönorna tar emot tuppen med mindre entusiasm än jag hoppats. Jag lägger ett äpple från gräsmattan på bilsätet innan jag går in. I hopp om att det ska smaka godare än bilinredning.

Maria Loboda

Annons: