Festen är slut

Textstorlek:
Annons:

Det är första skoldagen efter jullovet och efter mycket möda och stort besvär har jag lyckats väcka, utfodra och packa ihop de två av mina barn som ännu inte är självgående.

Den enda som missade skolbussen är en skalad apelsin i klyftor. Övergiven och glömd ligger den i sin påse på bänken i hallen som annars känns märkligt tom.

Nu är här bara vi och våra skor igen. Julens alla gäster har åkt hem och i oset av utblåsta stearinljus och med granbarr under fötterna har vi de senaste dagarna trampat runt lite vilset och rastlöst. Plockat ner en och annan kula ur granen, kastat någon hyacint och diskat ur en sillburk eller två. Mest har vi stirrat frågande på varandra och undrat vad man ska göra nu. När presenterna är öppnade, pusslet är lagt och nyårschampagnen uppdrucken.

Och vad ska man äta?

– Pasta med tomatsås, föreslår min man.

– Vad festligt, säger jag med stilton, portvin och fem sorters sillar fortfarande i färskt minne.

– Festen är slut, svarar min man.

– Vi kanske kan riva i lite julost, resignerar jag.

Det var igår. Idag tar jag den glömda apelsinen med mig ut i köket och äter den medan jag funderar vad jag ska göra med dagen som ligger framför mig. Skriva och mocka som varje dag men nu när jag är alldeles ensam kanske jag hinner något mer.

Det bultar resolut på dörren. På trappan står grannen.

– Är du sjuk, undrar han. Han vet att jag jobbar hemma och kläder i underliga kombinationer är inget sjukdomstecken härute så jag gissar att jag ser trött ut.

– Jag sov lite dåligt i natt kanske, säger jag.

– Det ser ut så, säger grannen.

– Tack, säger jag och bjuder grannen på en apelsinklyfta.

Han vill inte ha och undrar i stället hur det går med fåren.  Vi har haft dem ute på annons men hittills har ingen nappat. Grannen kan tänka sig att förbarma sig men först måste det komma ett friskhetsintyg på posten. En försäkran om att vår besättning inte sprider någon smitta. Det börjar bli lite bråttom, säger han. Om de ska hinna betäckas.

Tanken på vår och lammungar får mitt hjärta att slå lite fortare. Sår ett litet frö som man säger.

Över grannens axel ser jag våra får. De står vid höhäcken och granskar skeptiskt varje strå för att bestämma om det går att äta eller inte. De flesta är tydligen oätbara för lagret med packat, kasserat hö där de står är så högt att de med lätthet skulle kunna kliva över stängslet. Som över en tröskel.

Jag tänker på de sex komma två ton hö vi burit upp på logen tidigare i höstas. På jättelastbilen från Alunda och räkningen som vi delat upp i tre avbetalningar.

När så ett av fåren lyfter på svansen och bajsar på den mjuka mattan av Alundahö de ordnat åt sig är tanken på lammungar som bortblåst.

Jag går in och ringer till fårhälsocentralen. Friskhetsintyget är på väg. Senare under dagen klär jag av julgranen och släpar det fortfarande grönskande trädet in i fårhagen.

Fåren nosar lite på det. Såklart går det inte att äta.

Maria Loboda

Annons: