Olyckliga signaler

Textstorlek:
Annons:

 

Ibland undrar man om det alls förekommer att Magdalena Andersson (S) menar vad hon säger.

Ett par veckor före valet i höstas sade hon om målet att ha överskott i statsfinanserna:

– Jag är lite gammaldags. Jag tycker att man ska hålla sig till regler. Självklart är det rimligt att nå överskottsmålet. Hade Socialdemokraterna styrt hade vi nått dit mycket tidigare.

Hon slog också fast, bara någon dag dessförinnan:

– Överskottsmålet är styråran för den socialdemokratiska stabiliseringspolitiken!

Sedan blev det val och valresultatet gjorde Magdalena Andersson till finansminister. Då sade hon att alliansrege-ringen hade nonchalerat överskottsmålet så till den grad att ”ladorna är tomma”. För detta fick hon kritik av Finans-politiska rådet, en statlig myndighet vars ledamöter utses av regeringen. Rådet tyckte tvärtom att statens finanser var i huvudsak väl balanserade och att det inte fanns fog för att tala om några tomma lador.

Och nu då?

Jo, nu vill Magdalena Andersson plötsligt slopa överskottsmålet och ersätta det med ett mål om att det bara ska gå jämnt upp.

Om skälet till det skriver hon följande på DN Debatt:

”Förtroendet för de offentliga finanserna har stärkts avsevärt och behovet av utländsk upplåning har minskat radikalt.”

Vidare i texten:

”Det framstår som att även en lägre målnivå ger tillräckliga marginaler för att hantera kommande lågkonjunkturer.”

Detta kan man tolka på två olika sätt:

Antingen var ladorna inte alls tomma, med vilket menas att finansministern nu erkänner att hon körde med en bluff sedan hon tillträtt efter valet.

Eller också vill hon med hjälp av ett slopat överskottsmål mera fritt kunna riva och elda upp trävirket på de tomma ladorna, för att tala lite bildspråk.

Skillnaden mellan att ha ett målsatt överskott på en procent av BNP över en konjunkturcykel eller att bara ha ”ett sparande i balans” låter kanske inte så dramatiskt. Men ut mot en orolig omvärld sänder ändå ett beslut om att överge överskottsmålet tydliga signaler om att de svenska stats-finanserna nu blir mindre strama.

Och vad tycker i så fall omvärlden om det som spenderpengarna ska gå till? Traineejobb i vården som tvingar ordinarie vårdpersonal att handleda omotiverade gymnasieavhoppare? Generösare sjukskrivningsregler och högre a-kassa i stället för sänkta trösklar till jobb?

Det är nämligen just sådant som Magdalena Andersson och Socialdemokraterna vill göra tillsammans med ett miljöparti som aldrig brytt sig om ekonomi särskilt mycket – och med nackflås från ett vänsterparti som snarare drömmer om ett underskottsmål.

Annons: