Gökotta på Söderön – naturskön vandring

Textstorlek:

I maj varje år arrangerar Söderöns hembygdsförening gökotta och i söndags var det dags. Under ledning av Gunnar Emanuelsson samlades 25 entusiaster för att njuta av fågelsång och försommargrönska i Söderö-Kulla på Söderön utanför Östhammar.

Annons:

Gunnar Emanuelsson, från Björnäs kallar sig för naturintresserad mångsysslare. Han är pensionerad bildlärare, konstnär, odlare och har varit intresserad av fåglar sedan barndomen.

Varje år leder han gökottan på en ny och noga utvald plats på Söderön. Morgonens vandring ska gå över Marianne och Lennart Forsbergs marker.

Det är utanför deras gård som man nu har samlats för att i sakta mak vandra den tur som Lennart, Gunnar och hembygdsföreningens Christer Mattsson stakat ut ett par veckor tidigare.

Arrangörerna är en aning osäkra på vilken gökotta i ordningen detta är, men efter en stunds fingerräknande enas man om att det eventuellt kan röra sig om den tionde.

Redan innan man börjat gå, uppmärksammar Gunnar gruppen på morgonens första fågelsång.

Det är lövsångaren, som trots att den är Sveriges vanligaste fågel är svår att få syn på. Den sitter dold i trädkronornas lövverk och sjunger sin sång, vemodigt svagare och svagare ju längre sommaren lider.

Gruppen lämnar lövsångaren och vandrar längs en grusväg som sluttande slingrar sig ner mot det alldeles stilla Kullasundet.

Gunnar citerar Evert Taubes, Vals i gökottan: ”Fjärden ligger blank som ett nybonat golv, solen går ur havet och häggarna doftar och bofinken i busken, som sov klockan tolv, vaknar nu och kvittrar kvitt, kvitt, kvitt, kvitt.”

Ett par knölsvanar kommer flygande strax ovanför vattenytan. Gunnar berättar att det är det brummande ljudet från vingarna som skiljer den från sångsvanen. Den senare flyger ljudlöst.

När svanarna passerat hörs Svarthättan sjunga. Melodin som någon tycker låter lite trasslig avlutas av en serie klara och rena toner.

Det är inte för inte som Svarthättan räknas till en av våra finaste sångare.

Turen går så vidare längs en skogsstig. Inne i skuggan blommar fortfarande vitsippor och bland granar och tallar hörs törnsångare och bofink.

Att urskilja törnsångarens läte blir lättare sedan Gunnar följt dess takt genom att rytmiskt läsa, ”Tycker du det, tycker du?”

Ute ur skogen lyssnar man till trädgårdssångaren och i vassen identifierar Gunnar ytterligare en sångare, rörsångaren.

Efter en kort fikapaus på bryggan fortsätter gruppen vandringen. Man stannar andäktigt vid foten av en sluttning, där ett hav av Adam och Eva står i ståtlig blom.

Bland klippor och strandängar pågår ett hårt, ideellt arbete med att återskapa forna tiders växtlighet.

För att hålla jorden så mager som den rika floran kräver, slås och räfsas marken varje sommar. Om höstarna krattar man bort nära 25 kubikmeter löv för att de inte ska förmultna och på så sätt tillföra jorden näring.

Efter att marken varit ohävdad och igenvuxen för bara tio år sedan, växer här nu uppskattningsvis 8500 enskilda Adam och Eva tillsammans med kattfot, gullviva, nattviol och mandelblom.

Nere på strandängarna hittas bland många andra, brudsporre och majnyckel.

När expeditionen så återkommer till platsen där man tidigt i morse parkerade sina bilar och cyklar, har klockan hunnit bli tio. Deltagarna tackar Marianne och Lennart för förmånen att få njuta av vandringen över deras vackra marker.

Innan man skiljs åt talar man en stund om vad man sett och upplevt och om någon möjligen hört göken under morgonens vandring.

Var man kommer att ses för nästa års gökotta är än så länge okänt.

Säkert är dock att det i vanlig ordning blir någonstans på Söderön.

Maria Loboda

Annons: