Vänster, höger, mitten…

Textstorlek:
Annons:

Vi har hunnit en bit in i valåret 2018. Centerpartiet höll kommundagar i månadsskiftet då Annie Lööf fick bejublat besök av sina allianskollegor. En stark manifestation om att Alliansen strävar mot ett och samma mål: en icke-socialistisk regering som kan styra Sverige mot ökad frihet och mer av individuellt ansvarstagande.

Mot detta står ett splittrat röd-grönt block. Nästan samtidigt med att de olympiska spelen invigdes i Pyeongchang, Sydkorea, påbörjade Vänsterpartiet sin kongress i Karlstad. Partiledaren Jonas Sjöstedt beklagar att Socialdemokraterna blivit ”ett mittenparti” och vill driva sitt parti längre ut på vänsterkanten.

Bland förslagen finns sex timmars arbetsdag och höjda pensioner. Arbetsgivare, ”miljonärer” och ”miljardärer” ska betala. Men det blir det till stor del skattebetalarna som får stå för notan eftersom en stor del av arbetsgivarna utgörs av kommuner, landsting och stat. Återinförd förmögenhetsskatt, höjd skatt på kapitalinkomster och sänkta arvoden för riksdagsledamöterna, som partiet också föreslår, räcker inte för att betala utgiftskalaset.

Vänsterpartiet brukar lyfta i opinionen i mellanvalstider. Så har inte skett. Kanske börjar väljarna genomskåda bluffen. Ett valår som detta bör man hur som helst påminna om detta partis röda rötter och den riktning man pekar ut i sina styrande dokument. I partiprogrammet slås det fast att ”Vi lever i ett världsomfattande kapitalistiskt klassamhälle.” Samt: ”Införandet av socialismen kräver kapitalismens avskaffande. Det samhälleliga inflytandet över investeringar och kreditgivning stärks. På sikt bör bankväsendet i helhet förstatligas.”

Tack och adjö till en fri ekonomi, med andra ord. Till detta ska läggas att Vänsterpartiet vill att Sverige ska lämna EU och anser att kungen ska avsättas och monarkin avskaffas. De revolutionära ränderna går aldrig ur.

Kommunisternas tidigare parti har uppenbara problem. Man har under mandatperioden agerat både oppositionsparti och stödparti åt Stefan Löfvens regering. En balansakt på slak lina. Inför kongressen blossade interna motsättningar upp till ytan. Profilen och riksdagsledamoten Rossana Dinamarca kandiderar inte till nästa mandatperiod och anklagar Sjöstedt för toppstyrning, en inte helt ovanlig företeelse i partier med kommunistisk agenda eller dito förflutet. Tidigare har sanningssägaren Amine Kakabaveh utmanövrerats när hon tagit upp hedersförtryck i invandrartäta förorter.

Uppenbart är att Vänsterpartiet går i otakt med tiden. Revolutionsromantiken och socialismen döljs nödtorftigt med populistiska förslag. Kanske lockar det några, men flertalet inser värdet av en relativt fri ekonomi, äganderätt och företagande. Då är Vänsterpartiet inget alternativ.

Bo Höglander

Annons: